Vår ålder blir lätt en lite formell och fyrkantig diskussion. Vi behöver dem ju bara för att komma ihåg att fira. Igår fyllde min gudson Eivind 25 år. Häromveckan var jag på två olika 65-årskalas. Förra helgen vankades ett härligt 70-årskalas. Discomusik dånade från Madelein Månsson, 71 år och landets äldsta discjockey. Om några veckor väntar ytterligare ett 70-årskalas. Men först en begravning.

Olika åldrar utmanar oss på olika sätt, tänker jag, men medger att det är mer personligt än så. Mina två närmaste arbetskamrater är kring 30 år. De utmanar mig med perspektiv, begrepp, teknik och tankar. Ord som nätdejting och proteinpulver har jag svårare att engagera mig i. Jag springer hellre i skogen och tar en kanelbulle. Jag får utmana dem på andra sätt; med kortare ordval, förenklingar och bättre illustrationer i våra analyser…

Lunchen i måndags med jämnåriga branschkollegan Jenny handlade mycket om att se vuxna barn flyga ut. Vi är eniga att de 50+ måste vara alla arbetsgivares dröm. De har ju hur mycket tid och erfarenhet som helst. Du kan läsa deras meritlista och har snart en bra bild av vad de kan och inte alls är intresserade av. Oslagbara som 25-åringar, men dubbelt så erfarna…

Att få fatt på vännerna +70 år är svårare. De reser och far mest hela tiden. Dag, 60 år, höll sig borta på sin födelsedag. Nils, 80 år, missade jag helt att fira, då han satt i sin egenbyggda båt på Ålandshav. Men jag prickade in två 75-årskalas hos Kerstin och Anita. Och fick tag på Elin när hon fyllde 80, trots att hon var på en buss i Turkiet.

Det är tur att vi firar kalas, så att vi hänger med i åren som går. Men att fylla 70-år idag är ju inte alls som 70 år förr, protesterar helgens födelsedagsbarn. Där spelade Madelein, 71, landet äldsta dj, sin bästa. Det blev mycket häftiga 70-tals disco och det pågick en bra bit efter två på natten. Vännen Björn, ser uttryckligen fram mot att fylla 70 om ett år. Då kommer han nämligen i en äldre startgrupp i Boston maraton, vilket kan göra honom till några av världens snabbaste långdistanslöpare, i sin åldersgrupp +70…

Åldrarna verkar annars inte säga ett dyft. Nyss blev jag utmanad av en 65-åring som tränar 6 dagar i veckan. ”Stenhårt”. Inför en rockturné. Rygg, armar, ben, nacke. ”Allt behöver funka när jag ska på turné och jag är nog mer tränad än många av dagens 20-åringar…”

Eva har fyllt pensionär men kämpar oförtrutet med sitt skolföretagsprojekt. Nils lovade vid sin pension att skulle läsa in Shakespeare. Det 15 år sedan. Några Vasalopp, ekonomiartiklar, föreläsningar och några maraton och mycket annat har kommit emellan.

Sedan liksom krockar alla åldrar ibland. Lovisa var förbi med senaste nyföding. Vännen Olle fick en stroke. Caroline ska föda om tre veckor. Karl-Einar kan åka skridskor igen, tio år efter sin stroke. Ingalill fick en ny höftled vid fyllda 80 och vandrar nu raskare än för 20 år sedan.

Vännen Hans är plötsligt inte längre med oss.

Att fira en begravning låter konstigt, men visst är det livet vi då firar av? Med tal, minnesstund och tankar. Den bästa begravning jag hittills varit på var när Jerry, 68, somnat vid tv:n. Hans fru ställde till med jazzkonsert i kyrkan.

Själv är jag några dagar över 28 år… Det vet jag. För det födelsedagsåret föddes min första dotter som snart fyller 21… Nej, åldrarna och vardagen verkar inte längre hänga ihop. En sak vet jag: nyfödda, födelsedagarna och begravningarna vill jag gärna fira.

/claes hemberg