Två högrisksparare berättar

Berits lottBerit köpte för 200 000 kr en och samma aktie.  Efter tre år sålde hon och fick ut 1 800 000 kr. Lennart gjorde en omvänd resa. Han hade i handen 1 700 000 kr och förlorade allt. Dessvärre tänkte bägge fel och agerade vårdslöst, menar jag. Att spara är inte att chansa, utan att välja det som vi förstår.

Att köpa utan att veta om sannolikheter för vinst eller förlust är ett kännetecken för pyramidspel och lotterier. Jag har skrivit om aktiesekter här på bloggen. Här två drabbade. En som föll ut av godo och en blev ruinerad. Vem som blev drabbad är mest tur och otur. Det kunde har varit tvärt om. Här finns bara ett svar: lägg bara småpengar på lotter.

Det är lätta att hylla den som gjort en bra affär i bostäder, företag eller aktier. Men vi måste blicka bortom vinsten. Vinster står inte på egna ben. Höga vinster kantas av bråddjupa hål. Och balansgången är ofta skör, i högriskpapper. Medger vi inte det, så ljuger vi snart för oss själva, vår mor, bror och vän…

Berit, 72 år, hade 200 000 kronor som hon sparat undan under många årtionden, på ett sparkonto. Pengarna tänkte hon ha som reserv under pensionen och blev något över skulle de gå till barnbarnen. Då kom hennes son, Jonathan, 42, med en aktieidé.

Hennes son hade året före gjort en bra hacka i en enda aktie som Berit aldrig hört talas om tidigare. Berit har aldrig ägt aktier över huvud taget. Sonen hade läst om aktien och tyckte den var spännande. Han hade inte heller ägt aktier tidigare, men lockades med av några vänner. Men eftersom han tjänade pengar på aktien tänkte hans mor att även hon kunde ”vinna lite!” Sagt och gjort investerade alltsammans 200 000 kr för tre år sedan. I våras var värdet 1 800 000 kr. Ett ofattbart belopp och hon sålde.

En bra affär kan vi tycka i dagsläget. Men hur stor del av hennes ekonomi var dessa 200 000 kr? Allt. Och hur stor var sannolikheten att pengarnaLennarts fall skulle helt försvinna? Hon hade ingen aning om vad hon köpt. Med detta i backspegeln pratade jag med sonen. Jag skällde inte ut honom, även om det var min innersta tanke. För honom var dessa 200 000 kr en årslön och han har ju över 20 år på sig att jobba in en sådan summa om det hade blivit förlust. Men för hans mamma är samma summa helt andra pengar.

För Berit var dessa pengar ”hela hennes liv”. Hon har sparat och gnetat. Valt fiskbullar istället för färsk fisk. Åkt buss hem till släkten bara varannan jul… För hans mamma låg hela hennes livs uppoffringar sparade i dessa kronor. Hade börsen raderat ut beloppet hade inte bara hennes gåva till barnbarnen försvunnit, utan även hennes självbild. Vi har idag många äldre som ser ett arv till barnbarn som det finaste de kan ge. Värt att arbeta ett helt liv för.

Dessa Berits surt förvärvade pengar hör inte hemma i EN aktie. Definitivt inte i en högriskaktie. Inte i okända nya aktier och antagligen inte på börsen över huvud taget. Berit ska ha ett sparande som 1) hon förstår, 2) hon kan förutse och 3) som passar hennes livssituation.

Nu hade hon en väldig tur och fick se pengarna växa. De kunde lika väl ha försvunnit. Men bara för att hon vann pengar innebär inte det inte att valet var rätt. Sannolikheten för ett djupt hål i plånboken var uppenbar. I mina ögon var sonens råd till sina mamma både ansvarslöst och respektlöst. Han insåg inte att han lika väl kunnat stjälpa hela hennes ekonomi. Vi kan bara pusta ut över att det gick bra denna gång. Men lita aldrig på den turen igen. De flesta slutar nämligen som Lennart nedan.

 

 

Lennart, 79 år, hade jobbat ihop 1 700 000 kr som resande ingenjör under många årtionden. Han lyckades spara en ansenlig summa. Eftersom huset var obelånat och han fick sin pension så behövde han inte pengarna tänkte han. Samtidigt såg han ett lokalt företag anställa, bygga ut, ta in nya pengar, ministrar kom på besök och bolaget växte.

Aktiekursen gick till skyn. Många dubblade värdet på sina aktier på bara något år. Och Lennart köpte.

Han hade närmast ingen vana av aktier, utan tjänat ihop sina pengar under många årtionden. Nu skulle han investera sin pension så det kunde bli något till barnbarnen, tänkte han. Endast 5-6 år senare var varje krona borta. Han såg visst varningstecken, men ville så gärna stödja bygden, tänkte han. Och när förlusterna lyste röda på kontot var det svårt att sälja. Det var ju att erkänna förlusten. Istället valde han att behålla aktierna. Till den dagen bolaget gick i konkurs.

Tomheten i Lennarts enkla raka berättelse går knappt att förstå. Han har jobbat sedan 20-årsåldern. Det var snart 60 år sedan. Han har varit hemifrån i många månader åt gången och inte träffat sin familj och vänner. Han slitit. Han har samtidigt lyckats spara en ansenlig summa pengar. Men sedan blandade han ihop sin näsa för ingenjörskonst och affärer med aktier, börs, teknik, vd-löften…

Lennarts val kan många ha enklare att bli upprörda över. Många skulle säga dåraktigt och spekulativt. Men sanningen är att Berit och Lennart gjort väldigt lika val. En vann allt hon kunde tänka sig och en förlorade allt han någonsin sparat ihop. För ingen av dem agerade som sparare, utan spekulanter. De valde högriskaktier de inte hade den minsta kunskap om. Som ingen hade kunskap av. Därför var de just högriskpapper.

 

Sparval för äldreSlutsatsen blir dräpande enkel: Berit och Lennart, ska inte äga högriskaktier. De har varken erfarenhet eller intresse för det. De har definitivt inte tiden till det. De tål inga stora förluster. De har ju ingen tid att reparera sin förluster. Att då chansa mellan miljonär och utblottad är för mig obegripligt. Men jag tror bägge lockades med av andras framgångar, utan att förstå vad de valt. Påhejade av vänner och släkt. Väldigt långt borta från högrisk-aktier på börsen.

Ett kedjebrev, ett pyramidspel, en aktiesekt, som en för en föll väl ut och den andra blev ruinerad.

Berit och Lennart ska istället ha en pott pengar i reserv, om de själva behöver flytta på ålders höst eller att de vill ta några barnbarn på en upplevelse som ett gott minne till nästnästa generation. Deras reserver ska vara mest räntepengar.

Ska de skänka pengar till barnen så kanske inte alla av barnbarnen kan hantera pengar. Då kanske mellangenerationen får hjälpa till, så att de kan bli bidrag till första lägenheten eller vad de nu kommer överens om. Barnbarnen kan behöva några billiga fonder och en tidplan som sträcker sig många år i framtiden.

Värdet av Berits och Lennarts pengar handlar inte främst om kronor och ören, utan vi måste vi hela tiden se utifrån vad hon gjort för att samla ihop pengarna. Att se pengarna som smulor är tyvärr väldigt vanligt och fruktansvärt arrogant. Stanna upp ett tag, och lyssna på berättelserna om besparingarna och uppoffringarna, när du talar om äldres pengar, önskar jag. Sedan måste råden vara väldigt enkla.

Hur har du rådgivit dina vänner eller föräldrar? /claes hemberg

Relaterade inlägg

Kommentarer